Ebbagabriella

I princip det enda jag var rädd för innan jag åkte. Jag har väldigt svårt för att ta upp nya kontakter och är ganska blyg, så jag fick för mig att det skulle bli väldigt svårt för mig att komma in i det hela. Sen hade jag hört väldigt mycket om dåliga värdfamiljer, sådana där skräckfall. Man hör ju alltid mer av det negativa än det positiva, men jag blev verkligen positivt överraskad. Jag tror jag har haft en fruktansvärd tur, för min värdfamilj är helt underbar på alla sätt och vis. Med tur menar jag inte att alla andra värdfamiljer är dåliga, utan att jag fått en familj som passar mig väldigt bra. Från första sekund kände jag mig välkommen, och det var framför allt på grund av min värdmamma, som är så omtänksam och tog med mig på allt. Hon är verkligen pelaren i familjen. Hela min värdfamilj har egentligen tagit hand om mig sedan första dagen, jag fick följa med och träffa alla mina värdsyskons vänner osv. Såklart jag inte blev en del av familjen från första början, till exempel var Marc (som är nio år) väldigt blyg i början och tittade inte ens på mig, men efter två veckor ungefär började vi leka och busa riktigt mycket. Nu kommer han ofta för att prata eller leka med mig, eller visa något han exempelvis har ritat. Samma sak med Arancha, min värdsyster, som är femton. Jag fick intrycket av att hon var misstänksam, och att hon inte riktigt litade på mig, i början (vilket inte var så konstigt med tanke på att jag var en främling som skulle bo i hennes hus i tio månader) men samma sak med henne - efter ett tag började hon komma in i mitt rum när hon var uttråkad och nu pratar vi om allt, hon har verkligen blivit en vän. Sen så är min värdfamilj väldigt öppen generellt, de är väldigt moderna och positiva och vi har mycket likadana åsikter. Ett exempel som kan visa på hur de är är att när vi åt frukost på ett café för några dagar så plockade de ihop all disk i en hög innan vi lämnade, och allt vi inte ätit upp, även de öppnade nesquickpaketen (oboy), tog de med sig hem för att de inte ville slösa på mat. Det finns stora kulturskillnader mellan Spanien och Sverige som jag märker i familjerna, men i just min värdfamilj så är de inte lika stora, de är mer öppna och jämställda än den vanliga familjen här är. Jag hör ofta min värdbror (som är 17) säga emot sina vänner när han tycker dem säger kränkande saker mot kvinnor eller liknande, vilket gör mig riktigt glad.

Och generellt då? Jag tror det allra viktigaste är att vara öppen. Du kan inte åka till ett annat land, en helt annan kultur, och flytta in i en familj som tar emot dig som en familjemedlem, och kräva att de förändrar sig efter dig. Det är, enligt mig, både respektlöst och trångsynt. Visst, självklart ska de ha respekt för vad du är van vid och inte heller kräva att du förändrar dig helt, men det är du som måste anpassa dig efter dem till största grad, och inte de efter dig. Jag tror att felet många gör är att de förväntar sig att allt ska vara precis som hemma, och det kommer det inte att vara. Och ge det en chans. Kom inte och säg att du vill byta värdfamilj efter en vecka, så länge det inte är allvarligt, för meningsskiljaktigheter kommer det alltid att finnas. Självklart ska du prata med någon, främst den personen det handlar om och sedan din kontaktperson, om du inte trivs, men man kan inte byta värdfamilj tills man hittar en som är helt perfekt enligt dina mått, för det funkar inte så. Den spanska familjen är inte som den svenska på många sätt, men det finns många likheter också. Det gäller att vara positiv och öppen för förändringar, och vara social! Att stanna inne i sitt rum hela tiden hjälper inte, utan du kommer bara ge ut ett otrevligt sken. De kommer vara din familj i tio månader, och du vill ju göra de till den bästa tiden som möjligt och göra det du kom hit för - lära dig språket, kulturen och skapa nya vänner. Detta är i alla fall vad jag ville, och vad jag har försökt tänka på. Jag hoppas att det hjälper. Sen vill jag bara säga att trivs du inte är det ingen skam att byta värdfamilj. Jag vet att några av de nio som jag är här med har bytt, och att allt har blivit mycket bättre efter det. Det är inte bara ditt fel att det inte funkar, ibland är det bara så och då har du all rätt att säga ifrån. Så kort sagt; gör allt du kan för att du ska trivas, men funkar det inte så prata med någon för att få hjälp för det har du rätt till.